Legosoldater och oligarker – nu spänner Ryssland musklerna i Afrika

Russian President Vladimir Putin, center, poses for a photo with leaders of African countries at the Russia-Africa summit in the Black Sea resort of Sochi, Russia, Thursday, Oct. 24, 2019. (Valery Sharifulin, TASS News Agency Pool Photo via AP) XAZ105

En första flottbas på kontinenten. Vapen och legosoldater som sätts in i allt fler länder. Och ovanpå det hänsynslösa oligarkers jakt på naturtillgångar. Nu ska Ryssland bli en politisk, militär och ekonomisk stormakt i Afrika, skriver Jakob Hedenskog, Rysslandskännare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).
I slutet av 2020 undertecknades ett avtal mellan Ryssland och Sudan om att öppna en rysk marin logistikbas vid Röda havets strand. Det blir Rysslands första permanenta militära anläggning utanför det forna sovjetområdet sedan den kommunistiska supermaktens fall 1991. Ryssland är sedan länge en stor vapenexportör till afrikanska länder, men nu ökar Moskvas ansträngningar att ta upp den militära, politiska och ekonomiska kampen med aktörer som USA, Kina och EU på en kontinent med enorma naturresurser, stark befolkningsökning och en växande medelklass.

Men den afrikanska kontinenten rymmer också många krig och konflikter, och Rysslands agerande är inte okontroversiellt. Bakom den officiella fasaden ryms legosoldater och hänsynslösa oligarker som tjänar stora pengar genom att stödja auktoritära ledare i utbyte mot tillgång till lukrativa naturtillgångar.

Afrika är ingen ny kontinent för Ryssland. Sovjetunionen understödde på sin tid flera ”socialistiska broderländer” i Afrika både politiskt, ekonomiskt och militärt som en del av det kalla kriget med den andra supermakten USA. Men efter Sovjetunionens kollaps förföll relationerna med de afrikanska länderna och Ryssland tvingades stänga flera ambassader på kontinenten.
I början av 2000-talet, efter det att Vladimir Putin blivit president, ökade Moskvas intresse för Afrika igen, som ett led i hans viktigaste utrikespolitiska mål att Ryssland återigen skulle erkännas som stormakt. Behovet att vidga marknader och kretsen av bundsförvanter sammanföll med en önskan att ytterligare öka den geopolitiska kraftmätningen med västmakterna, i första hand USA. En milstolpe i Rysslands ökade engagemang i Afrika var det första ekonomiska forumet Ryssland–Afrika i oktober 2019 i Sotji, då Putin kunde välkomna representanter från alla 54 afrikanska stater, varav 45 stats- och regeringschefer.

Rysslands engagemang i Afrika spänner över ett brett fält. Politiskt ser Ryssland en möjlighet att öka sitt globala inflytande genom att knyta upp de afrikanska länderna i FN. Afrika utgör det största enskilda regionala blocket i världsorganisationen, med 25 procent av generalförsamlingen och tre platser bland säkerhetsrådets ickepermanenta medlemmar. Ryssland försöker få de afrikanska ländernas stöd för sin politik, inklusive annekteringen av Krim. I gengäld skyddar Ryssland, genom sitt veto i säkerhetsrådet, länder som Centralafrikanska republiken, Sudan, Libyen och Zimbabwe från kritik för brister i mänskliga rättigheter och mot sanktioner på grund av krigsbrott.

Ekonomiskt är Ryssland fortfarande en dvärg i Afrika i jämförelse med jättar som USA, Kina och EU, förutom på ett enda område – vapenexport. Mellan 2015 och 2019 stod Ryssland för 49 procent av all import av vapen till Afrika, följt av USA (14 procent) och Kina (13 procent). De två största köparna var Algeriet och Egypten, två gamla storkunder sedan sovjettiden. Stora statliga ryska bolag inom energi- och mineralbranscherna investerar och exploaterar afrikanska fyndigheter. Flera av dessa bolag styrs av oligarker – rika affärsmän med nära personliga och politiska band till president Putin.

Även militärt har Ryssland flyttat fram positionerna i Afrika på senare år. Till skillnad från flera av sina konkurrenter – som USA, gamla kolonialmakter som Frankrike och Storbritannien, men också Kina, Indien och Turkiet – saknar Ryssland en egen militärbas att spänna musklerna med på den afrikanska kontinenten. Detta kan dock vara på väg att ändras i och med beslutet att öppna den nya marina logistikbasen i Sudan, som i första hand är tänkt att ta emot ryska militära fartyg för underhåll.

Rysslands engagemang i Afrika följer särskilt på det militära och säkerhetsrelaterade området två parallella spår – ett öppet och ett slutet. I det öppna spåret har Ryssland sedan 2015 undertecknat militära samarbetsavtal med mer än 30 afrikanska länder. Dessa avtal innehåller allt från militär-tekniskt samarbete och militär utbildning till stöd till kontraterrorism eller fredsskapande insatser. Den ryska marinen har även på senare år genomfört gemensamma militära övningar med Egypten och Sydafrika.

Men det som framför allt utmärkt Rysslands engagemang i Afrika på senare år har skett inom det slutna spåret. Ryska så kallade privata militära företag har funnits på kontinenten sedan 2015. Den mest kända är Wagnergruppen, som också varit verksam i Syrien och östra Ukraina. I Afrika har Wagnergruppen varit involverad i Centralafrikanska republiken, Moçambique, Libyen, Sudan och Kongo-Kinshasa. Poängen med att använda privata militära företag istället för de officiella väpnade styrkorna är att de agerar i en oklar juridisk kontext, vilket gör att deras inblandning kan förnekas av officiella ryska företrädare.
Ryssland behöver inte heller ta ansvar för om soldater ur privata militära företag dör eftersom de har tagit värvning frivilligt. Privata militära företag är inte tillåtna enligt rysk lag och regleras inte i den ryska konstitutionen, vilket gör det lätt att förneka deras blotta existens. Likväl finns det trovärdiga uppgifter om att framför allt Wagnergruppen har starka band till såväl försvarsdepartementet som den militära underrättelsetjänsten (GRU) och i praktiken är att betrakta som ett elitförband hos den senare. Gruppen grundades av en före detta GRU-officer, Dmitrij Utkin, och dess främste sponsor är en oligark, Jevgenij Prigozjin, med nära band till president Putin.

En skillnad mellan till exempel Wagnergruppen och mer traditionella privata militära företag i USA eller andra västländer är att den ryska varianten ofta är inblandad i direkta strider. I Afrika har Wagnergruppen stridit på regeringssidan i inbördeskriget i Moçambique, och på general Khalifa Haftars sida i inbördeskriget i Libyen mot den FN-erkända regeringen i huvudstaden Tripoli. I båda fallen finns ekonomiska intressen i botten där ryska företag vill åt naturresurser i länderna och hoppas vinna fördelar av sitt engagemang. Wagnergruppen har också med våld slagit ner protester mot den tidigare diktatorn Omar al-Bashir i Sudan, innan denne avsattes i en kupp.

Ett annat land där Wagnergruppen varit djupt involverad i är Centralafrikanska republiken, en tidigare fransk koloni som sedan en kupp 2013 varit splittrad i ett inbördeskrig mellan i huvudsak kristna och muslimska miliser. Ryska ”civila instruktörer”, ofta en omskrivning för legosoldater, utbildar regeringsstyrkorna och upprätthåller presidentens personliga livvakt, inklusive hans egen säkerhetsrådgivare – en rysk tidigare underrättelseofficer med band till Prigozjin.

Dessutom bedriver Ryssland en parallell fredsprocess i inbördeskriget, vid sidan av den som backas upp av Afrikanska unionen (AU). Drivkraften bakom det ryska agerandet, som på flera platser i Afrika, är i hög grad att få tillgång till lukrativa naturresurser för de tjänster som erbjuds regimen. Centralafrikanska republiken är rikt på bland annat diamanter, guld och uran. I december 2020 beslutade Ryssland att utöka sitt truppbidrag till landet sedan regeringsstyrkorna förlorat några viktiga städer.

Rysslands agerande i Afrika är fullt av motsägelser. Å ena sidan har intresset för kontinenten ökat markant under Putin, i synnerhet efter invasionen av Krim 2014. Å andra sidan saknar Ryssland en specifik Afrikastrategi och kontinenten är alltjämt lågt prioriterad i de generella strategiska dokumenten – Nationella säkerhetsstrategin och Utrikespolitiska konceptet. Att ett stort ansvar för landets Afrikapolitik har överlämnats till en privat affärsman, Jevgenij Prigozjin, är också ett tecken på att Afrika inte har så hög prioritet i Kreml. Ryssland saknar de hårda säkerhetsintressen i Afrika som finns i det postsovjetiska området, Europa eller Mellanöstern.

Ryska privata och statliga aktörer utnyttjar svaga och splittrade stater, som drabbats av interna konflikter, för snabb maximal ekonomisk vinning. Att dessa intressen i stort sammanfaller med landets mål i stormaktskonkurrensen är den ryska politiska ledningen inte sen att utnyttja.

Jakob Hedenskog
Forskningsledare och Rysslandskännare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.